En utmaning med jämställt föräldraskap

Förr (vad det nu innebär) var det mycket vanligare med en familjesituation där mamman var permanent hemma med barnen medans pappan hade begränsad kontakt med barn och la mycket av sin tid och energi på sitt jobb. Som en konsekvens av detta hade ofta fardern en svaga kunskaper i barn och deras förmåga. Modern å andra sidan såg barnen varje dag och kände dem väl.

Jag tycker mig dock ha observerat att det är ganska svårt att bedöma vad ett barn klarar och inte. Det är lätt att fortsätta i ett mönster. Om barnet behövde hjälp med någon specifik uppgift eller inte klarade av att utföra ett moment i en viss ålder är det väldigt lätt att som förälder fortsätta lösa dessa uppgifter även efter barnet egentligen klarar dem.

Idag när det är vanligare att bägge föräldrarna följer barnen närmre och känner dem bättre är det därför lätt att ett mönster där man löser uppgifter åt barnet som det e.g. skulle klarat självt följer bägge föräldrarna.

I en familjekonstellation som är mer asymmetrisk å andra sidan kan den förälder som har mindre kontakt med barnen ha en tendens att ställa för höga krav. Detta är inte bra, men bidrar till utveckling. I de familjekonstellationer där bägge föräldrarna tar stor del i barnens liv behöver man därför i större utsträckning vara vaken på när ett barn är redo att ta över ett visst moment självt, jämfört med en familj där detta kommer mer naturligt genom att den ena föräldern helt enkelt inte förstår barnen lika bra och därmed har ett mer vuxenperspektiv i relationen till barnen.