Jag tycker mig dock ha observerat att det är ganska svårt att bedöma vad ett barn klarar och inte. Det är lätt att fortsätta i ett mönster. Om barnet behövde hjälp med någon specifik uppgift eller inte klarade av att utföra ett moment i en viss ålder är det väldigt lätt att som förälder fortsätta lösa dessa uppgifter även efter barnet egentligen klarar dem.
Idag när det är vanligare att bägge föräldrarna följer barnen närmre och känner dem bättre är det därför lätt att ett mönster där man löser uppgifter åt barnet som det e.g. skulle klarat självt följer bägge föräldrarna.
I en familjekonstellation som är mer asymmetrisk å andra sidan kan den förälder som har mindre kontakt med barnen ha en tendens att ställa för höga krav. Detta är inte bra, men bidrar till utveckling. I de familjekonstellationer där bägge föräldrarna tar stor del i barnens liv behöver man därför i större utsträckning vara vaken på när ett barn är redo att ta över ett visst moment självt, jämfört med en familj där detta kommer mer naturligt genom att den ena föräldern helt enkelt inte förstår barnen lika bra och därmed har ett mer vuxenperspektiv i relationen till barnen.