Ökad möjlighet för industrin att styra den fria forskningen hyllas.

Igen, ett korkat beslut där man går ifrån frihet till förmån för mönster som rör sej mot korruption och totalitäritet. I Sverige kan man nu (äntlige ivrar förespråkarna) få skattereduktion som företag om man skänker pengar till forskning vid universitet. Upp till 800 000 kr på år. Och alla är superpositiva.

För mej personligen är detta utmärkt. Mina bolag kan nyttja detta för att få till forskning vi är intresserade av.

Men jag tycker ändå det är helt idiotiskt. Varför ska vi ge bolag denna rätten? Det finns naturligtvis alternativ. Starta en statig fond som bolag som vill ge av sin vinst kan bidra till och dela ut pengar ur den fonden till forskningen i Sverige. Detta är i princip vad KAW och övriga Wallenberg-stiftelser gjort själva genom att dom har så mycket pengar så dom kan driva dessa fonder själva.

Varje steg där man väljer att skattebefria en viss verksamhet är ett slag mot iden om en gemensam och alltrusitisk välfärd där man ser att en viss del av överskottet som kommersiell verksamhet genererar ska vi besluta om tilldammans hur det kan nyttjas bäst. Så, detta är principen man väljer att montera ner. Även här. Och någon måste säga det!

Hur kan vi vara så korkade?

Varje studie som görs visar atr Sverige tjänat stort på migrationen 2015 och framåt. Jämfört med länder som inte tagit emot invandrare, som Finland, är situationen i Sverige överlägsen.

Men detta nämns inte med ett ord någonstans. Iställer pratar man populistiskt om "ordnad invandring" och att ditt och datt ska vara rimligt.

Det verkliga skälet till att inte ta emot dessa flyktingar borde vara att vi gör deras hemländer en stor otjänst i att det är de mest kvalificerade, srivna och kapabla som lämnar dessa stackars sargade länder. Där de kunde fjort mycket nytta. Nu får istället vi dessa kapabla bidragande individer. I vissa EU-länder som Frankrike har man till och med satt detta i system och rekryterar aktivt högkvalificerad arbetskraft från länder som har stort behov av dessa människor. Vår neslighet saknar gräns.

Och i Sverige fortsätter en fullständigt huvudlös debatt där nästan alla tävlar om att ha den mest restriktiva migrationspolitiken där 8 månaders bebisar utvisas.

Det här har behövts sägas länge

Sverige behöver dom Brittiska öarna. Allt för länge har britterna och fransmännen accepterat vilken vansinnig sjötrafik som helst att transportera gods i Engelska kanalen. Så kan vi inte ha det längre.

Den enda lösningen för att tillgodose Svenska säkerhetsintressen är att Sverige tar över Brittiska öarn. Sverige har världens bästa ubåtar när det kommer till att försvara grunda och svårnavigerade vatten som Engelska kanalen. Brittiska öarna i Svensk ägo skulle göra att hela Europa blomande upp. Vi älskar Europa och vi älskar Storbritanien. I Svensk ägo skulke denna en gång så storartade nation igen kunna sprida sin kultur över hela jorden.

För att visa på allvaret i vårt utspel kommer Sverige införa strafftullar på 10% på alla varor från länder som motsätter sej ett Svenskt övertagande.

Akademin lurar sej själv inför lätta pengar

Akademin hyllar ett nytt regelverk som sätter dem i knät på näringslivet. Hur kan man vara så naiva? Jag tillhör väl gruppen människor som gynnas av detta, forskare med egna bolag. Men jag tycker absolut inte det här är en bra utveckling. Det akademiska oberoendet är viktigare än någonsin. Hur kan vi inte vara mer kritiska?

Och som vanligt hade det gått att göra annorlunda. Inför en frivillig forskningsskatt som staten tar ut om du som fötetag vill stötta forskningen och låt staten tunnla pengarna. Ingen snedvridning från företag men samma möjlighet att stötta.

När vi äntligen får något rätt...

Och minskar befolkningen. Den utan tvekan viktigaste åtgärden för att rädd vår planet. Vi människor är på tok för många. Då gör varenda regering allt dom bara kan för att få upp födelsetalen igen. Hur sjukt är inte det?

(Ett av) idrottens misstag

 Jag har under en tid varit engagerad i idrott för barn och har många tankar om hur den kunde förbättras. Här kommer en sådan tanke:

1. Barn motiveras av framgång och av framgångsrika atleter

2. Den absoluta majoriteten av alla som idrottar kommer inte bli framgångsrika atleter

Punk två ovan är trivial. I sport-sammanhang ska du typiskt placera dig 1-3 i något större mästerskap, Svenska, Europeiska, Världs- eller olympiska. Men det är ungefär dessa som finns. Alltså, det är ett väldigt konstant och ändligt antal platser för att kvalificaera som verkligt framgångsrik i idrott.

I nästan alla idrottsböcker och -diskussioner utgår man från framgångsrika atleter när man diskuterar hur man ska träna barn. Detta gör man, tror jag, i stor utsträckning på grund av punkt 1 ovan.

Men detta är ett väldigt felslut. Eftersom nästan inga av de barn vi tränar kommer komma ens i närheten av dessa fantastiska atleter.

En mer korrekt analys borde vara att man börjar med punkt 2 ovan och bygger sin analys kring hur barnen ska motiveras med det som utgångspunkt. Detta betyder inte att man inte ska använda framgångsrika atleter som förebilder, men man måste ha med i sin analys faktorer som

A. Barnen som ska tränas har inte fysiologiska eller psykiska förutsättningar att nå väsentlig framgång

B. Barnet som ska tränas  är inte intresserad av att bli en topp-atlet

C. Förening som bedriver verksamheten har inte resurser att skapa den optimala träningsmiljön

D. Tränarna har inte kopetens eller andra resurser som krävs för att skapa toppresterande atleter

E. Vådnadshavare till barnen har ofta en väldigt orealistisk ide om det egna barnets förutsättningar

Om dessa faktorer tas med i analysen kan man lägga upp idrottsliga aktiviteter så dom är mer realistiska och anpassade till de faktiska förutsättningarna och inte till ideal-situationer.

Varenda text och bok jag läst på ämnet börjar dock med att intervjuva en elittränare eller diskutera en världsstjärna. På vilket sätt är detta relevant för en genomsnittliga idrottaren.

Det är inte heller samhällsligt intressant. Det stora värdet idrotten skapar är inte att skapa stjärnor - det är att skapa friska och sunda medborgare. Jag har inte kunnat hitta någon statistik på detta, men min gissning är att värdet av bredden vida överstiger värdet av toppen.

Den rådande doktrinen inom bolagsvärlden - och överallt

Läser den f.ö. bra boken Corporate valuation av David Frykman och Jakob Tolleryd. På sidan 17 skriver dom:

"... in most countries, there is a thied party in this negotiation that does not bring anything to the table but wants to have a slice of the pie - the tax authorities."

Uttalandet visar på en skrämmande attityd till det kollektiva. Att staten (här genom skatteverket), inte bidrar med något till bolagen är ett så horribelt påstående att man inte vet vart man ska börja. Vad sägs som: en stabilt arbetsmiljö, utbildad personal, infrastruktur, skydd mot brottslingar och yttre fiender, garantier och regleringar av banker, råd och stöd vid internationell handel, skydd mot fientliga utländska bolag, skydd mot cyberbrottslingar, skydd mot ekobrottslingar, ... hur lång ska listan göras?

Om socialism kontra liberalism

Är det inte konstigt att socialismen och liberalismen har samma ideal; individens frihet, men hamnar i så diametralt olika slutsatser om hur den ska nås?

Socialister brukar berömma sig själva att dom har en mer altruistisk hållning. Att vi ska hålla samman. För mig tycks det tvärt om - socialismen är kollektivets skydd mot fascisterna. Det är inte en positiv syn på allas frihet utan insikten att den helt fria människan är ett hot mot sin omgivning och vi måste tillsammans skydda oss mot dem. Liberalismen är den positiva tron att detta inte sker. För mig är det naivt.

Offentlig upphandling i friskolor

Det försigår en massa underliga transationer där skattemedel hamnar på villovägar i olika friskolekoncerner. Man undrar hur det kan komma sej att friskolor inte lyder under reglerna för offentlig upphandling? Dom är ju ändå offentligt finansierade. Det skulle ju avhjälpa denna typ av problem.

Om effektiviering i offentlig verksamhet

Automatiska nerdragningar (eller reformutrymme som det vanligtvis kallas) är sättet att driva effektivisering istället för konkurrensutsättning. Det finns e.g. ingen annan metod for att öka effektiviteten i allmänt finansierad verksamhet. Så, även om man kan tycka att automatiska nerdragningar är en otrevlig process, så finns det nog inget bättre idag. Att konkurrensutsätta offentlig sektor som har gjorts i stor utsträckning i Sverige senaste 20 åren är ett försök till att hitta en alternativ metod. Den har visat sig vara riktigt dålig.

Så, tills vi kan komma på en bra metod att effektivera offentlig sektor kommer vi nog behöva leva med automatiska nerskärningar för att hålla någon sorts styr på offentlig sektor.

Det katastrofala i att endast se till den egna verksamheten

Alla ha ideer om varför det är problem i Svensk skola och sjukvård. Jag har länge haft en egen teori. Detn handlar om att problemen i väldigt stor utsträckning grundar sig på att vi idag hae att stort antal institutioner som alla endast ser till sen egen verksamhet. Man optimerar sin egen verksamhet men har ingenstans i ekvationen med vad en viss intern förändring orsakar på en mer global nivå.

Detta gör att vi får väldigt suboptimala verksamheter sett till den globala prestandad. Det är Paretooptimalt, men absolut inte globalt optkmalt.

Kan man göra något dummare än elstöd?

Vi har försatt oss i en helt ohållbar situation där vi inte har produktionskapacitet, överföringskapacitet eller lagringskapacitet i vår elförsörjning. På alla normala marknader, och man vill ju hett att elen ska vara en marknad, i denna typ av situation skulle det enorma överskott som nu genereras på grund av att efterfrågan överstiger utbudet användas till investeringar som justerar situationen.

Men inte här. Nu väljer man istället att fortsätta stimulera efterfrågan, utan att göra något åt utbudet. Vi har ju ett glyyele tillfälle här. Svenska kraftnät och elbolager tjänar multum. Låt dem utnyttja det överskottet till investeringar för att addressera problemet.

Att tappa förtroendet

Senaste åren har varit väldigt svåra för mig. Illusion efter illusion om människans kapacete har rämnat. Politiker och andra ledara är fullkommligt inkapabla att förhålla sig objektiva till verkligheten. Alla har en agenda och ingen kan säga att dom har fel. Hur ska vi kunna bygga en bättre värld om vi inte lär oss och utvecklas?

Detta, det mänskliga tillstånded, är det mest rragiska för mig. Jag kan gräla och ha svårt att erkänna fel. Men jag försöker bättra mej. Tro mej. Jag brottas med det varje dag. Samtidt är jag ingen ledare. Nästan ingen lyssnar på mig. Hur är det med alla ledare? Var är deras självransakan?

Samtidigt, det är välkänt att man är körd om man som ledare erkänner ett fel. Varför? För att dem som leds inte kan acceptera det. Så, vi måste börja med oss själva. Att erkänna ett fel är inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på styrka. Vi måste börja set detta och välja våra ledare utifrån denna förmåga. Hur ska vi annars kunna lära oss?

Hur kan det komma sig...

att ryssar först är så positiva till kriget i Ukraina och sedan lämnar i strid ström när dom blir inkallade?

Demokratier måste sluta erkänna diktaturers styre

Det skulle få enorma konsekvenser för hela världssamfundet. Naturligtvis. Vem ska vi prata med när vi sätter upp knternationella regelverk kring allt möjligt.

Men man måste kanske inte ta allt i ett stycke. Det går kanske att göra olika åtgärder för att markera. Exempelvis genom att bedriva och subventionera verksamheter. Demokratiernas OS? Med högre vinstsummor. Eller skattebefriade handelssammarbeten. Eller pass unioner. Det skulle gå att göra massor av åtgärder där det är fördelaktigt för länder att demokratiseras. Nu är tiden inne för demokratierna att stå upp för våra ideal och samhällsvärden.

Pengar strödslas på fel saker i energikrisens spår

 Stat och energibolag tjänar storkovan på energikrisen, men istället för att lära sej av misstaget att sätta sig i knät på Putin och Ryssland och nu utnyttja miljarderna som strömmar in till att bygga ett starkt och energioberoende Europa vill man ge bort pengarna på kortsiktiga stödåtgärder och subventioner som kommer lätta den kortsiktiga bördan, men inte lösa problemets kärna utan snarare dra ut på plågan genom att fortsätta stimulera en överkonsumtion. Och hela Europa gör samma misstag!

Förbättringsförslag till Riksidrottsförbundet

• Ta fram förslag på ledararvoden
• Ta fram policyförslag för hur en förening ska kommunicera en klubbs ambitioner
• Utöka funktionaliteten i laget.se så den inkluderar:
• Bokföring med koppling till bank
• Office-program
• Digitala mötesverktyg
• Funktioner för digital signering
• Lagringsplats för dokument som uppfyller GDPR och som enkelt kan delas
• Ta fram stödfunktioner till klubbar för hur de kan hjälpa ungdomar och barn med utmaningar.

Detta är bara en kort lista, det är lätt att göra längre. Poängen är att Riksidrottsförbundet inte tar sin uppgift på tillräckligt stort allvar. Man tror att sin huvuduppgift är att främja idrottande. Detta är fel. Huvuduppgiften är att främja mental och fysisk hälsa för hela befolkningen. Och det handlar om att stötta alla ideella idrottsföreningar så dom kan fortsätta göra det fantastiskt goda de gör för miljoner barn och unga varje vecka.

Men klubbarna behöver bättre stöd i detta arbetet. Det skulle kunna göras så mycket mer. Många av de behov som finns innebär projekt och kostnader som vida överstiger kapaciteten hos en enskild idrottsförening. Men, det skulle kunna vara engångskostnader som Riksidrottsförbundet lyfter för att skapa system, dokument och modeller som sedan kan återanvändas av klubbarna och därigenom skulle man få en enorm utväxling på investeringarna.

Remester

Jag och många med mig lägger stora delar av semestern till diverse olika arbeten. Det kan vara fixa något med huset eller hålla i ett ungdomsläger. Så vi skulle behöva ha semester från semestern. Mitt förslag är att vi kallar detta för remester.

Att ha remester är att ha semester så som den en gång var tänkt - att kunna läsa en bok eller bara ta det lugnt. Eftersom det typiskt inte är vad vi gör när vi är lediga från jobbet behövs en ny term.

Hållbarhetspartiet

Ett förslag: Slå samman VP och MP till HP; Hållbarhetspartiet. Det är idag svårt att skilja på VP och MP och de skillnader som finns är främst historiska. Man har olika rötter. Men det man vill idag är väldigt lika. För mej verkar det koka ner till att man vill skapa ett hållbart samhälle. Så varför inte slå ihop dom två partierna och istället kalla det HP?

MP har problemet att dom har ett för snävt fokus. Det går inte att vara ett enfråge-parti och MP uppfattat i mycket som detta. Det gör att dom ses som elitistiska och verklighetsfrånkopplade.

VP å andra sidan har problem med sitt kommunistiska historiska. Många i partiet vill nog bort från det och att istället börja tala om hållbarhet i sin vida bemärkelse fångar essensen av vad man vill göra i partiet.

Tips till Svenska Kraftnät m.fl.

Ta fram ett digitalt system för elkonsumerade och elproducerande system att kommunicera med varandra. Alla nya producenter konsumenter och reläer ska kunna tala med varandra och på så sätt meddela behov och tillgänglighet. Detta skulle kunna skapa enorma besparingar och effektiviseringar av elnätet.

Om Sverige tog fram ett sådant system skulle det dessutom kunna ge väldiga konkurensfördelar. Vi kommer få ett stabilare elnät och vi skulle kunna bli världsledande på denna typ av teknin och därmed bugga en ny industri. Exempel på lämpliga partners:

Svenska Kraftnät

De stora elbolagen

ABB

Schneider

RISE

Ericsson

IVT

NIBE

Electrolux