Detta, det mänskliga tillstånded, är det mest rragiska för mig. Jag kan gräla och ha svårt att erkänna fel. Men jag försöker bättra mej. Tro mej. Jag brottas med det varje dag. Samtidt är jag ingen ledare. Nästan ingen lyssnar på mig. Hur är det med alla ledare? Var är deras självransakan?
Samtidigt, det är välkänt att man är körd om man som ledare erkänner ett fel. Varför? För att dem som leds inte kan acceptera det. Så, vi måste börja med oss själva. Att erkänna ett fel är inte ett tecken på svaghet. Det är ett tecken på styrka. Vi måste börja set detta och välja våra ledare utifrån denna förmåga. Hur ska vi annars kunna lära oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar