(Ett av) idrottens misstag

 Jag har under en tid varit engagerad i idrott för barn och har många tankar om hur den kunde förbättras. Här kommer en sådan tanke:

1. Barn motiveras av framgång och av framgångsrika atleter

2. Den absoluta majoriteten av alla som idrottar kommer inte bli framgångsrika atleter

Punk två ovan är trivial. I sport-sammanhang ska du typiskt placera dig 1-3 i något större mästerskap, Svenska, Europeiska, Världs- eller olympiska. Men det är ungefär dessa som finns. Alltså, det är ett väldigt konstant och ändligt antal platser för att kvalificaera som verkligt framgångsrik i idrott.

I nästan alla idrottsböcker och -diskussioner utgår man från framgångsrika atleter när man diskuterar hur man ska träna barn. Detta gör man, tror jag, i stor utsträckning på grund av punkt 1 ovan.

Men detta är ett väldigt felslut. Eftersom nästan inga av de barn vi tränar kommer komma ens i närheten av dessa fantastiska atleter.

En mer korrekt analys borde vara att man börjar med punkt 2 ovan och bygger sin analys kring hur barnen ska motiveras med det som utgångspunkt. Detta betyder inte att man inte ska använda framgångsrika atleter som förebilder, men man måste ha med i sin analys faktorer som

A. Barnen som ska tränas har inte fysiologiska eller psykiska förutsättningar att nå väsentlig framgång

B. Barnet som ska tränas  är inte intresserad av att bli en topp-atlet

C. Förening som bedriver verksamheten har inte resurser att skapa den optimala träningsmiljön

D. Tränarna har inte kopetens eller andra resurser som krävs för att skapa toppresterande atleter

E. Vådnadshavare till barnen har ofta en väldigt orealistisk ide om det egna barnets förutsättningar

Om dessa faktorer tas med i analysen kan man lägga upp idrottsliga aktiviteter så dom är mer realistiska och anpassade till de faktiska förutsättningarna och inte till ideal-situationer.

Varenda text och bok jag läst på ämnet börjar dock med att intervjuva en elittränare eller diskutera en världsstjärna. På vilket sätt är detta relevant för en genomsnittliga idrottaren.

Det är inte heller samhällsligt intressant. Det stora värdet idrotten skapar är inte att skapa stjärnor - det är att skapa friska och sunda medborgare. Jag har inte kunnat hitta någon statistik på detta, men min gissning är att värdet av bredden vida överstiger värdet av toppen.

Konsten att hålla två saker i huvudet samtidigt

Avsikten med denna blog-posten är att det ska bli en längre artikel om att leda ungdomar i idrott. Den kommer vara wip under en längre tid och finns publicerad mest för att jag ska kunna arbeta vidare på den.

När jag var ung sysslade jag mycket begränsat med idrott. Det var andra saker som tog upp min tid. Så, jag har ganska begränsade erfarenheter av föreningslivet från uppväxten. Men med barnen kom engagemanget i idrotten och idag har jag varit aktiv i olika föreningar i ca 10 år. Skulle vilja skriva några tankar om detta.

Min utgångspunkt när jag arbetar med barn i föreningsidrott är inte att skapa elitidrottare. Detta är nog i stor utsträckning relaterat till mitt relativa ointresse för sport. Jag har aldrig följt vissa lag eller brytt mej speciellt mycket om det går bra för Sverige i någon internationell tävling.

Istället ser jag på barnidrott som ett hälso- och samhällsprojekt. Vi ger barnen en meningsfull fritid och fostrar dem till att rörelse är roligt.

Därmed säger jag inte att man inte får elitsatsa. Det är bara inte mitt intresse eller min drivkraft när jag leder ungdomar.

Det är också ganska svårt som ledare att ha ovan inställning. Idrottens kärna är att tävla och bli bättre. Så det är självklart så att detta är det viktigaste för många av ungdomarna - och också för deras föräldrar.

Så, hur ska man som ledare kunna både stimulera barnen att bli bättre och göra sitt bästa. Hjälpa dem att fokusera och sätta upp mål. Att glädjas över när man lyckas, vinner, lägger mål. Men samtidigt fokusera på den långsiktiga prestationen och de hälsofrämjande effekterna av idrotten.

Det är säkert olika i olika idrotter. I ensamidrotter där man kan jämföra sig och mäta sig själv mot sig själv med objektiva mått på ett enkelt sätt, som t.ex. löpning där man kan jämföra en tid på en vissa bana. Har man säkert en förenkling som inte finns i lagidrotter där man måste testa sin förmåga mot en motståndare och ibland med medspelare och där deras prestation alltid kommer inverka på slutresultatet.

Jag har mest erfarenheter av lagidrotter som ledare, men individuellt mest i ensamidrotter.

En annan utmaning med lagidrotter är att man måste jämka samman många ungdomars viljor och tillfälliga humör.

Ett koherent budskap

En utmaning jag stött på är situationen när man vill fånga alla ungdomar i en grupp och därmed inte klarar av att ge en tydlig bild av vart laget ska sikta. Det kan vara så att en del av ett lag har mycket hårda ambitioner och vill träna mycket och hårt, "satsa", medans andra i samma lag inte har samma intresse. Det är ledarnas uppgift att i det läget jämka samman laget och ge ungdomarna en ärlig bild av vad som förväntas och vad de kan förvänta sig.

Engagera föräldrarna på rätt sätt

Lär föräldrarna vad ledarna tittar efter t.ex. genom att delta i försnack.

Hur hanterar man föräldrar som är för engagerade på läktaren.

Hur hanterar man föräldrar som inte kan kritisera sitt barn.

Ungdomars utvecklingskurva

Att oftast det inte är de initialt starkaste ungdomarna som blir bäst i längden.

Bristande ledarskap hos föräldrar och ledare

Hur hanterar man ledare och föräldrar som favoriserar sina egna barn, t.ex. genom att välja inte leda de dagarna ens eget barn är sjukt, eller föräldrar som inte kan se när det egna barnet begått ett fel.

Stödsystem

Det finns anmärkningsvärt få stödsystem från Riksidrottsförbundet och Specialidrottsförbunden. Jag ringde till Svenska Fotbollförbundet för att förstå hur mycket man ska betala en tränare för ett juniorlag. Dom hade inga idéer alls?! Hur kan det inte finnas riktlinjer för detta?

Finansiering

Det finns vad jag vet inga regelverk från Riksidrottsförbundet som kräver att man redovisar vilka delar av verksamheten som finansierar vilka. Ska flickors idrott finansiera pojkars? Eller ska barnidrotten finansiera seniorer eller elitlag? Hur ska man ta ut kostnader för omklädningsrum? Hur värderar man sponsorer och att attrahera ungdomar? Hur värderar man ideellt arbete? Det måste fram redovisningsprinciper för detta så det blir transparent och tydligt. Detta klarar man i så gott som alla andra verksamheter. En intäkt eller kostnad belastar ett visst projekt eller avdelning. Varför kan man inte klara av det i idrotten?

Förbättringsförslag till Riksidrottsförbundet

• Ta fram förslag på ledararvoden
• Ta fram policyförslag för hur en förening ska kommunicera en klubbs ambitioner
• Utöka funktionaliteten i laget.se så den inkluderar:
• Bokföring med koppling till bank
• Office-program
• Digitala mötesverktyg
• Funktioner för digital signering
• Lagringsplats för dokument som uppfyller GDPR och som enkelt kan delas
• Ta fram stödfunktioner till klubbar för hur de kan hjälpa ungdomar och barn med utmaningar.

Detta är bara en kort lista, det är lätt att göra längre. Poängen är att Riksidrottsförbundet inte tar sin uppgift på tillräckligt stort allvar. Man tror att sin huvuduppgift är att främja idrottande. Detta är fel. Huvuduppgiften är att främja mental och fysisk hälsa för hela befolkningen. Och det handlar om att stötta alla ideella idrottsföreningar så dom kan fortsätta göra det fantastiskt goda de gör för miljoner barn och unga varje vecka.

Men klubbarna behöver bättre stöd i detta arbetet. Det skulle kunna göras så mycket mer. Många av de behov som finns innebär projekt och kostnader som vida överstiger kapaciteten hos en enskild idrottsförening. Men, det skulle kunna vara engångskostnader som Riksidrottsförbundet lyfter för att skapa system, dokument och modeller som sedan kan återanvändas av klubbarna och därigenom skulle man få en enorm utväxling på investeringarna.